Ekopoetiska hugskott

I Senecaprogrammet skriver Gunnar D. Hansson en anteckning utifrån Tegnérs ord om poesin som det högsta mänskliga, likt ett träd på vilket religion och vetenskap endast utgör grenar. Hansson nystar vidare på tanken, men ser trädet inte som hierarkisk modell, utan som en där allt betraktas som delar av skapandets flöde – ett nätverk av levande som tänker kring och försöker begripa sig själv. Det är en ständig växelverkan mellan faktiska fenomen, och upplevelsen av dem. Och för att uttrycka detta finns poesin, det är självreflexionens allra mest uppriktiga språk.

Detta skulle man väl kunna kalla en närmast ekologisk poetik? Som människor ingår vi i ekosystem, och vårt sätt att uttrycka detta tillstånd är vårt språk. Men egentligen behöver man inte inskränka sig till det verbala. Vi uttrycker oss också genom exempelvis bildkonst, dans och musik och jag tycker inte att det finns något värde i att stipulera vad som är mest eller minst mänskligt av alla uttryckformer. Alla vägar kan ses som former av den kontinuerliga skapande dialog mellan olika processer i de ekologiska-sociala systemen. Olika konstformer liknar med den tanken som grund ett spektrum av varelser vävda in i varandra.

Detta stämmer också överens med de svårigheter som uppstår i att dra skarpa gränser dem emellan. Hur mycket text får vara med innan ett konstverk tar steget över till litteratur? Kan spår efter en dansrörelse kallas måleri? Banala frågor egentligen, mest menade i retorisk bemärkelse för att begrunda gränslösheten inte som problem utan som naturlig, om man tillämpar ett ekologiskt sätt att se på konstformer. I det ständiga blivandet sker separationer och sammansmältningar om vartannat. Samtidigt blir tidsaxeln själv böjbar genom att vi genom perspektivutveckling kan närma oss det redan skrivna med nya ögon.

För vissa kanske detta skapar en gnutta svindel. Jag tycker att det ger frihet. Det är inte att särskilja och rangordna, utan att relatera till annat liv och annan konst som är viktigt. Jag vet inget ekosystem som existerar i perfekt balans utan växelverkan mellan arter, då dör det. Kanske är det likadant med konstnärlig verksamhet? En levande verksamhet är den som störs, som utvecklas och inte stelnar i en slutlig definition?

Också den gamla gränsen mellan natur och kultur ruckas om skapandet är livet som kommenterar sig självt. På många sätt är det stärkande att tänka att de inte är separata sfärer, eller motpoler till och med i en tid då den mänskliga, främst västerländska, civilisationens konsekvenser för miljön gjort sig uppenbara.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *