Monument och idoler

Att ilskna till i mötet med orättvisa är ett sundhetstecken, och tolkar man ett konstnärligt verk som uttryck för någon form av förtryck eller orättvisa är det naturligt att bli provocerad. Särskilt om det är offentlig konst som ofta har en framträdande position i en stadsmiljö man vistas och vill känna sig hemma i. Frågan kring skulpturer föreställande historiska personer har ju den senaste tiden debatterats utifrån detta perspektiv.

Det är förståeligt att människor känner aversion mot det de ser som symboler för värderingar de inte delar i staden de bor i. Men det är viktigt att påminna sig om att konstnärliga föremål är projektionsytor. Den ursprungliga kontexten, alltså tillkomstperioden, innebär inte en slutpunkt, utan endast en första kontext. Istället för att panikartat riva eller gömma undan kan man fråga sig huruvida det är möjligt att “ladda om” ett kulturellt föremål, som Qaisar Mahmood talade om i en intervju för några år sedan. Detta innebär inte att skriva om historien eller blunda för den, utan att erkänna att den inte är ett statiskt arkivskåp och att konstnärliga föremål hela tiden görs på nytt. Därmed kan ett konstverk bli mer än dess första syfte, en gammal krigarkung kan bli måshållplats, en allvarlig atlet kan bli studentskämt.

Ilskan är ju fundamentalt en form av energi som kräver handling och man vill ta bort det man ser som dess upphov, i tron att man därmed sopar bort orättvisan i sig. Men orättvisan finns inte i en skulptur, utan sker i möten mellan människor. Jag anser att vi har ett stort ansvar också gentemot de människor som bokstavligt talat ligger under våra fötter, som inte längre har någon talan men vars lämningar givits oss som lever på samma plats som dem. Att människor tidigare rivit och störtat ner i syfte att skapa en ny, ren människa och en blomstrande morgondag är inte en anledning att fortsätta på samma sätt men utifrån dagens ideal. Blev verkligen de som redan led svårt hjälpta av symboliska omstarter och kulturella rensopningar som exempelvis skedde efter franska revolutionen, eller under kulturrevolutionen i Kina?

På något vis vill man ju att platsen man bor på ska vara i linje med ens egna värderingar. Men det är vanskligt att bli en så glödgande idealist att man blir bländad av sin egen självsäkerhet, så att man inte längre förmår se sin egen plats och situation ur ett historiskt perspektiv. För det som är normalt nu har ju inte alltid varit det utan är kulturellt betingat. Det som är vårt hem var tidigare bostad åt andra människor med andra värderingar. Istället för att fjärma sig från dem med oförstånd och aversion kan man gå tillbaka till den gemensamma grund vi ändå delar – såsom människor. Det innebär inte att man godkänner värderingar man inte delar, men man kan få möjlighet att fundera kring hur det kunde se ut som det gjorde, och hur utvecklingen sedan har gått till.

Vad kan man göra med sin ilska då, som ju som sagt är energi? – Skapa! Det är bäst att rikta den någonstans. Kapslas den in i kroppen riskerar den att skava, bli infekterad. Varför inte skapa nya monument över dem vi ser som ej tillräckligt representerade, eller dem vi vill hylla idag? Eller se på nytt, tolka om. Vad finns i ett konstverk utöver dess historia? Då skickar vi två budskap till framtidens människor: Det första är vad det är vi vill hylla idag och på vilket sätt, det andra är att vi i vår tid kunde tillåta historiens brokighet och komplexitet att få finnas kvar, att vi kunde se att även detta är ett viktigt steg på vägen mot ett mer tolerant samhälle.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *